Mors dag
Ja, så här såg det ut vid graven på MORS DAG. Vi besökte gravven med lite blommor, och passade på att hälsa till josephines farmor samtidigt.
Jag blev så besviken igår, är fortfarande väldigt ledsen...För INGEN...Nä,INGEN kom ihåg att gratta mig igår...
Bortsett från Håkan var det ingen som ringde,ingen som skickade ngt sms eller kort eller någon som helst omtanke igår...
Verkar som att bara för att mitt barn inte är i livet är jag inte heller mamma..eller????????
Min mor ringde dock,hon visste inte hur hon skulle göra,om hon skulle ringa eller om honskulle bjuda över oss...Men hon frågade hur jag ville ha det,och det betyder mest.
Men mina vänner...suck...jag trodde en rktig vän brydde sig,Om josepåhine levat hade jag inte brytt mig men just i detta fallet...bekräfta att ni vet att jag är mamma,bekräfta min dotter...Nä,jag e verkligen besviken på mina vänner,en liten hälsning hade inte skadat.
Håkan gjorde så gott han kunde, han bjöd mig på restaurang och var med mig hela dagen...Men jag fick inga rosor,det hade jag ju gärna velat ha :-(
Men han gjorde sitt,och han försökte,det är ju tungt för honom oxå....
inte ens min egen pappa kom ihåg mig,inte mina syskon heller...Jag ber inte att världen ska stanna upp å se mig,och hade det varit i normala fall med ett levande barn, så hade jag inte brytt mig,jag förstår att alla har fullt upp med sitt,besöka de sina mm...men nu lever inte mitt barn,jag har inget barn att visa upp,jag kan visa bilder på en grav (vilket jag gör oxå) och säga att där i ligger mitt barn...MEN JAG ÄR FORTFARANDE MAMMA!!!!!!
Tack, från en ledsen ängla mamma
Då så...
Då var tre dagar avklarade på jobbet. Jag hade tur å blev placerad på en avdelning där jag trics med pedagogerna...Vi har jobbat ihop tidigare å de lyckades verkligen få mig att känna mig välkommen tillbax och de lyssnar in mig vad jag klarar å inte klarar.Det känns verkligen tryggt att jobba där. Jag var ju lite orolig att hamna på min "gamla" avdelning...även om samarbetet blev bättre med tiden så fanns det en viss irrritation i arbetslaget.Nu behöver jag inte tänka på det och det lutar mot att jag får fortsätta i det nya arb.laget till hösten oxå så jag e nöjd,allt bemöätande från kollegor och chefer har underlättat för mig att gå tillbax. Mina planer nu är att arbetspröva nästa vecka oxå,sedan vill jag jobba 50% terminen ut å så kör jag på som vanligt i augusti,det tror jag blir bra.
Men vad trött jag är,det räcker att jag slår på tv:n så somnar jag.det tar på krafterna...skulle vilja gå å lägga mig nu men det är ju en av få barnfria lediga helger vi har å då vill jag ju vara vaken med min älskling,
Igår var sista träffen i samtalsgruppen,det var blandade känslor,ibland känner jag mig lite deppig å nere efteråt...en del har svårare att gå vidare,och jag är medveten om hur sorgen kan ta tid och olika för alla...men det påverkar mig negativt när andra sörjer. Jag vill självklart aldrig förneka Josephine,eller "glömma" henne.Jag kommer alltid bära min dotter i hjärtat men smärtan är för stor för att älta i den hela tiden. Det känns skönt att ha ett jobb att gå till,en anledning att gå upp å göra ordning mig,det känns skönt att jag kan le igen,det känns skönt att se fram mot flytten,dit längtar jag otroligt mycket...vårt hus!!!!!
Men vissa dagar tar emot,häromdagen vaknade jag väl på fel sida,det kändes som att allt gick emot mig.Bara som att kaffet var slut eller tv kontrollen inte funkade...det kändes så jobbigt,som att det var någon som retades med mig bara för att jävlas...Men jag förklarade för Håkan hur jag kände den dagen och att jag inte var på humör.Det var inga problem,han tyckte det var bra att jag sa det så han visste annars hade han lätt kunnat bli irriterad på mig tillbax.
Å så var vi hos kuratorn förra veckan,vi kom fram till att det känns bra att gå vidare utan hennes hjälp just nu,men vi vill ändå ha tryggheten att kunna ringe henne om så behövs.Så nu står vi på egna ben å möter framtiden,sorgen bearbetningen och kommande syskon....
Hoppsan,det blev visst en del rader iaf...Go att å kram på er! /sarah
Men vad trött jag är,det räcker att jag slår på tv:n så somnar jag.det tar på krafterna...skulle vilja gå å lägga mig nu men det är ju en av få barnfria lediga helger vi har å då vill jag ju vara vaken med min älskling,
Igår var sista träffen i samtalsgruppen,det var blandade känslor,ibland känner jag mig lite deppig å nere efteråt...en del har svårare att gå vidare,och jag är medveten om hur sorgen kan ta tid och olika för alla...men det påverkar mig negativt när andra sörjer. Jag vill självklart aldrig förneka Josephine,eller "glömma" henne.Jag kommer alltid bära min dotter i hjärtat men smärtan är för stor för att älta i den hela tiden. Det känns skönt att ha ett jobb att gå till,en anledning att gå upp å göra ordning mig,det känns skönt att jag kan le igen,det känns skönt att se fram mot flytten,dit längtar jag otroligt mycket...vårt hus!!!!!
Men vissa dagar tar emot,häromdagen vaknade jag väl på fel sida,det kändes som att allt gick emot mig.Bara som att kaffet var slut eller tv kontrollen inte funkade...det kändes så jobbigt,som att det var någon som retades med mig bara för att jävlas...Men jag förklarade för Håkan hur jag kände den dagen och att jag inte var på humör.Det var inga problem,han tyckte det var bra att jag sa det så han visste annars hade han lätt kunnat bli irriterad på mig tillbax.
Å så var vi hos kuratorn förra veckan,vi kom fram till att det känns bra att gå vidare utan hennes hjälp just nu,men vi vill ändå ha tryggheten att kunna ringe henne om så behövs.Så nu står vi på egna ben å möter framtiden,sorgen bearbetningen och kommande syskon....
Hoppsan,det blev visst en del rader iaf...Go att å kram på er! /sarah
Snart dags igen
Alltså,snart dags å börja jobba igen.Tror att det kommer bli bra,känner mig mer redo denna gången. Imorgon ska jag gå på studiebesök om buller på en annan fsk. sedan ska jag väl hälsa på jobbet igen,vill ju gärna veta vilken avdelning jag ska vara på. Min snurriga chef kunde inte ge mig ett direkt svar. Eller så är det jag som e snurrig som missförstod henne men först hette det att jag kan ju börja på Vega,men hon hade inte datorn på så hon kunde inte svara riktigt då.när vi pratades vid nästa gång,kanske jag skulle börja på Pollux,eller...kanske Mira,Hon var ff osäker eftersom hon inte hade tillgång till datorn då heller.Bäst e väl att besöka jobbet å prata med bitr rektor som har mer koll.eller så var det kanske att jag ska tillbaka till Castor,min gamla avdelning igen eftersom jag känner alla barnen etc där...hmpf...det e ju lätt att komma tillbaka till ett jobb när jag inte vet vart jag ska vara. Är det kanske min uppgift att ta reda på det???trodde att jag önskat komma tillbaks till Nova,men jag kan tänka mig vilken avdelning som helst,trodde det räckte,jag vill ju inte vara i vägen för någon,finns det inte plats så måste jag väl anpassa mig...Men jag har ju veckan på mig att ta reda på det. hinner nog förbi imorgon en sväng innan det är dags att ge sig iväg till studiebesöket.
Annars,hm.Ja,jag mår väl forfarande bra. bråkade med H i helgen,vi hade båda druckit och H drack alldeles för mycket. Så han slängde ur sig saker som han inte borde sagt.
Hans son e ju hans allt,och det är väldigt känsligt för honom att prata om.Men ändå kan han med å klaga på att jag inte gör tillräckligt för honom...vaddå??? Jag hämtar/lämnar på dagis nästan varje dag,jag ser till hans sociala umgånge då jag har lättare för att prata,jag ser till hans språkliga behov,jag ger honom ömhet å kärlek som om han vore min egen tycker jag,men det är inte tillräckligt ändå...Jag bad H se till allt som jag gör istället för det jag inte gör,om inte jag hade funnits hade H inte kunnat haft sin son hos sog så mkt...då blev han arg på mig och sa att det är ungefär lika som att han skulle säga att min kost under graviditeten kan vara orsaken till Josephines död.Hade jag ätit bättre kandske Josephine levat idag. Den gjorde ont,jag blev så ledsen,bli anklagad för att dödat mitt barn från mannen jag älskar över allt.Då kastade jag ringen på honom och önskade honom ett gott liv!
På söndagen hade H sådan ångest för vad han gjort,för vad han sagt och ångrade verkligen allt ihop.önskade han kunde sudda ut allt som sagt,ångesten höll i sig även igår.Han säger att han inte menade det han sa om Josephine ( och inget av det andra heller) det var mest bara för att hitta ord som sårar mig. etc...Jag har förlåtit honom nu och allt är bra igen,men tankarna finns ju fortfarande,är det så han tänker egentligen? Annars hade han väl aldrig ens sagt så? det är ju en ständig tanke jag kommer bära nu...tänk om jag dödade Josephine? Jag vet att jag inte åt den bästa kosten,jag åt nog för mycket skräpmat och godis,jag är nog värdelös mamma,jag kan inte ens föda levande barn...
Annars,hm.Ja,jag mår väl forfarande bra. bråkade med H i helgen,vi hade båda druckit och H drack alldeles för mycket. Så han slängde ur sig saker som han inte borde sagt.
Hans son e ju hans allt,och det är väldigt känsligt för honom att prata om.Men ändå kan han med å klaga på att jag inte gör tillräckligt för honom...vaddå??? Jag hämtar/lämnar på dagis nästan varje dag,jag ser till hans sociala umgånge då jag har lättare för att prata,jag ser till hans språkliga behov,jag ger honom ömhet å kärlek som om han vore min egen tycker jag,men det är inte tillräckligt ändå...Jag bad H se till allt som jag gör istället för det jag inte gör,om inte jag hade funnits hade H inte kunnat haft sin son hos sog så mkt...då blev han arg på mig och sa att det är ungefär lika som att han skulle säga att min kost under graviditeten kan vara orsaken till Josephines död.Hade jag ätit bättre kandske Josephine levat idag. Den gjorde ont,jag blev så ledsen,bli anklagad för att dödat mitt barn från mannen jag älskar över allt.Då kastade jag ringen på honom och önskade honom ett gott liv!
På söndagen hade H sådan ångest för vad han gjort,för vad han sagt och ångrade verkligen allt ihop.önskade han kunde sudda ut allt som sagt,ångesten höll i sig även igår.Han säger att han inte menade det han sa om Josephine ( och inget av det andra heller) det var mest bara för att hitta ord som sårar mig. etc...Jag har förlåtit honom nu och allt är bra igen,men tankarna finns ju fortfarande,är det så han tänker egentligen? Annars hade han väl aldrig ens sagt så? det är ju en ständig tanke jag kommer bära nu...tänk om jag dödade Josephine? Jag vet att jag inte åt den bästa kosten,jag åt nog för mycket skräpmat och godis,jag är nog värdelös mamma,jag kan inte ens föda levande barn...
Fortfarande glad
Det känns skönt nu,har haft, snart 3, "bra" veckor och jag njuter när jag mår så här bra.
Var vid graven igår,det har blivit så fint däruppe nu när alla blommor slagit ut. Väntar fortfarande på att namnet ska komma på plats.Undra hur lång tid det tar innan de hugger in det?Vill ju att det ska bli ordning där nu.
Om 2 veckor ska jag börja jobba igen,eller arbetsträna iaf.tror att jag kommer haman med de mindre barnen,men jag får reda på det i dagarna tror jag. Jag hade tänkt hälsa på jobbet idag,men hinner inte. Vi har köpt hus och ska skriva kontrakt idag,sedan ska vi iväg till samtalsgruppen och träffa de andra änglaföräldrarna. Det känns positivt att träffa dem,vi pratar om våra små änglar mm och alla förstår precis hur vi känner. Vi har så olika historier och olika bemötanden från omgivningen och jag känner att vi verkligen haft "tur" . Vi har lovat varandra att det som sägs ska stanna inom de fyra väggarna så jag kan inte skriva så mkt mer.
Nu ska jag snart följa med lilleman till förskolan,ses snart igen.
kram /Sarah
Var vid graven igår,det har blivit så fint däruppe nu när alla blommor slagit ut. Väntar fortfarande på att namnet ska komma på plats.Undra hur lång tid det tar innan de hugger in det?Vill ju att det ska bli ordning där nu.
Om 2 veckor ska jag börja jobba igen,eller arbetsträna iaf.tror att jag kommer haman med de mindre barnen,men jag får reda på det i dagarna tror jag. Jag hade tänkt hälsa på jobbet idag,men hinner inte. Vi har köpt hus och ska skriva kontrakt idag,sedan ska vi iväg till samtalsgruppen och träffa de andra änglaföräldrarna. Det känns positivt att träffa dem,vi pratar om våra små änglar mm och alla förstår precis hur vi känner. Vi har så olika historier och olika bemötanden från omgivningen och jag känner att vi verkligen haft "tur" . Vi har lovat varandra att det som sägs ska stanna inom de fyra väggarna så jag kan inte skriva så mkt mer.
Nu ska jag snart följa med lilleman till förskolan,ses snart igen.
kram /Sarah