sarahmedpyttet

Alltså,snart dags å börja jobba igen.Tror att det kommer bli bra,känner mig mer redo denna gången. Imorgon ska jag gå på studiebesök om buller på en annan fsk. sedan ska jag väl hälsa på jobbet igen,vill ju gärna veta vilken avdelning jag ska vara på. Min snurriga chef kunde inte ge mig ett direkt svar. Eller så är det jag som e snurrig som missförstod henne men först hette det att jag kan ju börja på Vega,men hon hade inte datorn på så hon kunde inte svara riktigt då.när vi pratades vid nästa gång,kanske jag skulle börja på Pollux,eller...kanske Mira,Hon var ff osäker eftersom hon inte hade tillgång till datorn då heller.Bäst e väl att besöka jobbet å prata med bitr rektor som har mer koll.eller så var det kanske att jag ska tillbaka till Castor,min gamla avdelning igen eftersom jag känner alla barnen etc där...hmpf...det e ju lätt att komma tillbaka till ett jobb när jag inte vet vart jag ska vara. Är det kanske min uppgift att ta reda på det???trodde att jag önskat komma tillbaks till Nova,men jag kan tänka mig vilken avdelning som helst,trodde det räckte,jag vill ju inte vara i vägen för någon,finns det inte plats så måste jag väl anpassa mig...Men jag har ju veckan på mig att ta reda på det. hinner nog förbi imorgon en sväng innan det är dags att ge sig iväg till studiebesöket.
Annars,hm.Ja,jag mår väl forfarande bra. bråkade med H i helgen,vi hade båda druckit och H drack alldeles för mycket. Så han slängde ur sig saker som han inte borde sagt.
Hans son e ju hans allt,och det är väldigt känsligt för honom att prata om.Men ändå kan han med å klaga på att jag inte gör tillräckligt för honom...vaddå??? Jag hämtar/lämnar på dagis nästan varje dag,jag ser till hans sociala umgånge då jag har lättare för att prata,jag ser till hans språkliga behov,jag ger honom ömhet å kärlek som om han vore min egen tycker jag,men det är inte tillräckligt ändå...Jag bad H se till allt som jag gör istället för det jag inte gör,om inte jag hade funnits hade H inte kunnat haft sin son hos sog så mkt...då blev han arg på mig och sa att det är ungefär lika som att han skulle säga att min kost under graviditeten kan vara orsaken till Josephines död.Hade jag ätit bättre kandske Josephine levat idag. Den gjorde ont,jag blev så ledsen,bli anklagad för att dödat mitt barn från mannen jag älskar över allt.Då kastade jag ringen på honom och önskade honom ett gott liv!
På söndagen hade H sådan ångest för vad han gjort,för vad han sagt och ångrade verkligen allt ihop.önskade han kunde sudda ut allt som sagt,ångesten höll i sig även igår.Han säger att han inte menade det han sa om Josephine ( och inget av det andra heller) det var mest bara för att hitta ord som sårar mig. etc...Jag har förlåtit honom nu och allt är bra igen,men tankarna finns ju fortfarande,är det så han tänker egentligen? Annars hade han väl aldrig ens sagt så? det är ju en ständig tanke jag kommer bära nu...tänk om jag dödade Josephine? Jag vet att jag inte åt den bästa kosten,jag åt nog för mycket skräpmat och godis,jag är nog värdelös mamma,jag kan inte ens föda levande barn...