Pust,det var jobbigt

Hr ju gått på helspänn hela dagen i väntan på inskrivningen och det var jobbigt.När vi gjorde Ultraljudet brast det för mig å jag grät,grät å grät...den känslan går inte med ord beskriva, lycka över att se den nya ineboende leva å vinka,ett tickande hjärta...men samtisdigt så kom känslan tillbax,då vi låg vid en brits å de kom med ul-apparaten...känslan då de letade efter ett hjärta - utan resultat...jag var så rädd,och spänd.när de sedan såg den lill*,som sparkade hejvilt och vinkade för fullt,ett fint hjärta som slog som det ska...å vilken lycka i min sorg.
det känns lite tungt nu på kvällen,när alla intrycken fallit på plats.
det verkar som vi får en bra kontroll iaf,nogrant kontrollerade med vår historik.

Idag saknar jag Josephine så det värker i bröstet,jag hade ju velat att hon skulle få se sin lillasyster/bror...

Inget nytt

Dagarna de går å går. Tankarna på min lilla prinsessa blir allt starkare å starkare..hon blir ju hela 6 månader på måndag. Samma dag som vi får tillträde till huset så det blir en känslomässigt delat dag.

Det mesta är nedpackat,men Josephines lilla hörna finns kvar,den tänker jag inte röra före flytten. Det är dit jag går varje kväll å pussar min ängel GOD NATT.
Nu väntar jag på inskrivningen på BMG och jag väntar på återbesöket på Östra för att få slutliga provsvar.

finns inte så många tankar idag,orkar inte,e så trött å som vanligt: jag saknar mitt barn.

kram för idag

En vecka utan Jossan...

...Ja,det sved verkligen i mammahjärtat när jag gick omkring på Astrid Lindgrens värld och såg på alla (vad jag tror) lyckliga familjer med sina små, särskilt ont gjorde det när jag såg bebisar i Josephines ålder..Så skulle ju jag oxå ha gått omkring. Jag minns speciellt ett tillfälle när vi åkte till badet och det satt en dansk familj bredvid oss...deras lilla såg ut att vara jamngammal. Bebisen skrattade och jollrade,och de busade med henne...Då längtade jag efter min lilla Sessa.
Men Josephine var med oss,hela tiden.Jag hade hennes foto med mig i plånboken.Och då hade jag henne nära mig.
Själv semestern isig,den var för övrigt toppen...kunde inte blivit bättre..bara om jag hade Josephine med.Solen sken och det var verkligen varmt,det har väl på sätt å vis gjort det lättare att kunna njuta och vara glad oxå.För det har jag verkligen gjort.
Nu e man hemma igen och 3 veckor till att fördriva..men det ska nog inte vara några problem...två veckor kvar tills jag flyttar,det är nästa milstolpe...sedan är det dags att börja jobba heltid igen..det är nästa stolpe,och nästa läkarbesök - Hon vet ju inte att jag e gravid igen,jag måste ju veta om jag behöver äta blodförtunnande eller inte....jag vill ju verkligen göra allt för att denna nya lillknodden ska klara sig HELA vägen.
kram och tack för idag.


Semester...

Ja,nu börjar semestern. i vintras var planerna att åka till Astrid Lindgrensvärld,för då skulle Josephine vara såpass stor så at hon nog klarar åka så länge i en bil...Nu blir det ALV - MEN UTAN JOSEPHINE -det känns tungt att åka härifrån å inte ha henne med mig,men ändå ska det bli skönt med semester.
Jag kommer packa ned hennes foto,så får vi med oss henne ändå.dessutom finns hon ju alltid i våra hjärtan.

häromdagen var vi till graven och planterade blommor,fick inte med mig kameran tyvärr. vi satte dit prästkragar och en annan liten blå blomma. sedan bytte vi ut (äntligen) den lilla påsktuppen som satt där till en rosa porslinsbebis,blev så fint. Men när jag skulle dit för att vattna blommorna i förrgår,var de blå blommorna borta. Antagligen har det varit rådjur på besök som tyckte om blåa blommor...
På måndag åker vi bort en vecka,men vi tar vägen förbi vår lilla ängel och vinkar till henne.

kram från en någorlunda glad mamma